lindhsjanta.blogg.se

Jag har jagat svar och kämpat för att komma framåt i massor utav år . Kanske låter jag gnällig och otacksam men jag fattar fortfarande inte.

Det känns som om jag aldrig kommer att uppnå det jag inbillat mej. Ja jag kallar det inbilla p g a det inte klingar som drömmar i mina öron. Jag har siktat lågt för att inte bli besviken på livet och inte ens dit kan jag nå. 

I denna skugga lever jag ofta, det vänder fort och min styrka att hålla mej kvar är  obefintlig. 

Då min fysiska styrka även börjar svika känns hela bilden mer sann. Jag vet mer än väl att det finns argument för en fortsatt kamp. Men jag orkar inte. Snart har mina barn blivit självständiga och kan leva sitt liv oberoende av mej o jag kan lägga mej platt utan krav på ansvar. De normala roller andra människor , framför allt kvinnor har i livet är inget jag platsar i. 

Inget socialt nätverk. Inga " gamla barndomsvänner" . Knappt nån som känner igen mej då vi möts. 

Jag går aldrig på tjejmiddag . Aldrig parmiddagar,  umgås inte med familj som svärföräldrar,  svågrar,  svägerskor eller ens mina barn. 

Just det. Jag dricker inte , då är man ju beräknad . Fast aldrig är jag uppskattad utan bara tagen för givet. 

Vad betyder det? Jag ska inte tro att jag är nån.

Det är min jävla skyldighet att bjuda,  ge och serva.... 

En gammal känsla jag ofta känner igen om jag ska  ta kontakt med någon.... Vad har jag att erbjuda? Vad kan jag ge personen? 

Varför.

Att vara jag duger inte.

Jag ser ingen ände på de misstag jag gjort tidigt i livet. Min framtid kommer på inget sätt bli en lättare tid med ro utan kamp.

Kampen kommer att jaga mej in under locket.

Att inte känna värdet i sin egen existens kan låta överdrivet. Ja kanske för den som aldrig upplevt det. 

Jag blev aldrig nån. 

Jag gjorde er alla besvikna .

När tiden går försämras mina förutsättningar att uppnå mina mål. Kroppen sviker mej och med den dras psyket ner i skiten. 

Cirkeln snurrar o jag orkar inte hänga med. 

Trots att jag försökt tagit tag i saker, uttalat mej för att vara tydlig och föregående . Säger stopp men möts av rynkade ögonbryn och totalt oförstående.  Diskussionen landar platt i sandlådan med ett artilleri av försvarsmekanismer och sliriga undanflykter,  helst ska felet bli mitt och jag ska i vanlig ordning skylla mej själv, vara nöjd och jävligt tacksam. 

Jag undrar ständigt vad jag gjort för fel  . Mitt levnadsmönster tycks vara etsat i min ryggrad för all framtid. Misslyckas verkar vara det enda jag känner igen. Om det inte ska bli bättre kan jag lika gärna sluta försöka. Ta mina beslut,  låt mej rätta mej i ledet och överraskas av ännu ett bakslag.  Le åt mej då jag blåögd försöker förbättra mina odds medan förlusten väger tyngre för varje dag. 

Det gör ont. Men inte ens den fysiska smärtan kan nån förklara. Jag kan vara rik på smärta,misstag ,tappade lustar och kronor i världen då kommer minvärld att växa .